Fem snabba mål sänkte Djurgården

 

(Tony Zabel. FOTO DANIEL PETTERSSON)

Fem mål i baken på tio minuter.  Det var knappast det som Djurgården väntade sig när man åkte till Karlskrona för att möta seriens särklassiga tabelljumbo som inför matchen hade släppt in 90 mål. Flest av alla lag. Definitivt så.

Det här minibrejket blev ju inte direkt vad DIF hade hoppats på. Här hade man tre raka segrar i ryggen, har fått sex dagar på sig att vårda det nyfunna (men nu åter borttappade?) självförtroendet.

Här har man i sex dagar fått träna på de nya tydligare rollerna under Tony Zabels ledning. I lugn och ro om än under ett par träningar ute på Myren eftersom Stockholms stad skiter i elithockeyn och inte ens kan fixa en arena där hockeyn inte blir undanknuffad för andra evenemang med jämna mellanrum.

Som extra godis i påsen väntade nu fyra så kallade lätta lag: jumbon Karlskrona,  nykomlingen och elfte placerade Asplöven, stukade nästnästjumbon Tingsryd och så Troja (som jag inte riktigt förstår varför någon kallar ett lätt lag efter en höst där man presterat bättre än de flesta förväntat sig trots en lite tyngre tid nu på slutet).

Men ja. Ibland blir det verkligen inte som man väntat sig.

Att några centimeter snö skulle fucka upp resplanerna, det var i och för sig väntat.  Det verkar vara lögn i helvete att få kommunikationer att fungera i Stockholmstrakten så fort det singlar några snöflingor ur molnen nu för tiden. En tröst i bedrövelsen kan ju vara att det förmodligen fuckat upp med buss också. Det här med plogning…say no more.  Funkar inte alltid som det ska. Det vet vi luttrade bilister som köar, sladdar och svär hela vintrarna.

Och lite flygförsening är ingen ursäkt för att spela så dåligt som Djurgården gjorde.

Patric Hörnqvist och Linkan Bremberg fick äntligen spela ihop. Men den gamla kemin uteblev. Det slog inga gnistor på isen direkt. Efter en dålig första period av hela laget blev det sedan bara ännu värre.

Ingen fart, ingen ordning på spelet men däremot mycket frustration bäddade för någon sönderslagen klubba mot plexit (Hörnqvist) och en fajt bakom Karlskronas mål där Gabriel Landeskog förvisso var och hackade på målvakten Leinonens plockhandske innan men sedan fick trefalt tillbaka i form av bråk med tre personer som turades om att fylla på i fajten, med Leinonens plock rätt i nyllet som mest anmärkningsvärda handling.

Utvisningarna kvittades trots att blodet rann längs ansiktet på Landeskog och det ska ju inte heller spela någon roll. Egentligen. Men sedan åkte Henrik Eriksson på Leinonen – om det var med flit eller en olyckshändelse vet bara han själv.

PP för hemmalaget och där och då släckte någon lyset hos hela Djurgårdslaget. Samtidigt. Annars stabile Chet Pickard släppte in puckar han inte skulle släppa in ens med ögonbindel. I vanliga fall.

Någon hjälp fick han inte heller. Och allt bara schwop, schwop slank in. Nu vill jag inte ta ifrån Karlskrona någon seger eller prestation men det var inte mycket motstånd att passera. Verkligen inte och om jag förstått rätt bad lagkaptenen Timmy Pettersson de nerresta fansen om ursäkt. Kollektiv mental och total kollaps mot seriens sämst placerade lag är inte okej. Inte om man tänkt sig slåss om de där kvalserieplatserna i alla fall.

Men bra gjort av Pettersson. Nog för att Karlskrona ska ha cred för en effektivt utförd kross men så här dåliga är inte Djurgården.

Eller jo. I den här matchen var de precis så dåliga som 0-5 på tio minuter visar. Att man fick in två tröstmål i trejde är helt irrelevant. Men självklart ska inte ett lag som DIF åka på såna här toknitar. Förlora är en sak, att spela med huvudet under armen eller vad man nu hade förlagt det, är en annan.

Jag vet inte vad Tony Zabel tänkte.  Jag ringde lite sent efter matchen på grund av andra jobb och fick inget svar. Kanske satt han på flyget. Mycket möjligt och kanske hade han tankarna på lördagens fajt uppe i Haparanda. Kan mycket väl vara så och jag har givetvis full förståelse för att man inte ringer tillbaka framåt 23.30 eller senare i det här läget. Och det menar jag.

Men lite nyfiken blir man ju. För nu sätts han på prov. Vad kan han hitta på  när det inte är några minibrejks att bygga och jobba i? Var detta en enstaka mina? En rentav viktigt väckarklocka som får laget att vakna och inse att tre raka vinster inte gör någon vändning och att gott självförtroende liksom bra fysisk form inte är någon självklarhet utan något man måste vårda och jobba på för att behålla.

Svaret kommer på lördag, mot Asplöven i Haparanda. För kan man inte samla ihop sig och vinna mot lagen under i tabellen då kan man glömma kvalspel, då kommer man aldrig ifatt de framför. Men så illa ska det väl inte behöva gå? Eller?