Släpp handbromsen Djurgården

Alltså i vilken ände ska man börja? Hösten 2012 – den som skulle bli en omstart för Djurgården ser ut att vara på väg ner i diket redan innan halva serien är passerad.  

Nu är det fem matcher till "halvtid" i serien men attt en spelare vid namn Marcus Nilsson – ja inte DEN Mackan utan en 21-åring fostrad i Charlottenberg och Sunne  - sänker det forna elitserielaget med två mål, i Karlskoga, en gråmulen kväll i november känns lite symptomatiskt.

Att Djurgården bara är en stolpträff från 2-2 och sedan får se en snabb Henrik Björklund vända spelet och kontra in 3-1 i stället är också väldigt talande för den här säsongen.

Det här laget borde inte ligga på en tionde plats på ynka 28 poäng, futtiga fyra pinnar från ett heroiskt kämpande Asplöven med resurser och förutsättningar milsvida sämre än Djurgårdens. Ta bara resorna över hundra mil enkel trip varje bortamatch…sånt slipper DIF som har nära till bland annat Karlskoga, Västerås, Örebro, SSK och Almtuna.

Det här lagets välmeriterade spelare borde inte se ut som ”ett gäng åskådare”  i betongbunkern under period ett i Karlskoga. Nu är det inte jag utan Challe Berglund som tog till den liknelsen. En besviken Djurgårdstränare sågade prestationen i matchinledningen rejält i Viasat efter matchen:

– Vi är för fan inte med i den första perioden. Första minuterna spelar vi bra, sedan är vi som ett gäng åskådare där ute. Det går inte att göra det mot det här gänget som jobbar hårt över hela banan, sa Challe.

Att sedan Djurgården ryckte upp sig och  - också det lite märkligt – började spela som bäst när man redan låg under med 2-0 är ingen tröst för lagets luttrade supportrar som undrar vad som händer.

Just det här att DIF spelar bäst när det ser som mest kört ut återkom i tredje perioden (och har varit en favorit i repris hela säsongen) När BIK Karlskoga satte 4-1-pucken och Djurgården kunde köra enligt ”inget att förlora principen” ökade man farten, skapade chanser och gjorde två mål till trots parkeringsbiljett till utvisningsbåset. Ett kom till och med i numerärt underläge (Elias Granath 3-4).

Jag håller med Challe Berglund om att domarnivån i HockeyAllsvenskan är oacceptabelt låg. Eller som DIF-tränaren sa, även det i Viasatintervjun:

– Jag mejlade med Tomas Thorsbrink - domarchefen - häromdagen efter en otroligt dålig domarinsats i måndags. Och så dyker det upp en ännu sämre nu.  

Men.

Det är inte domarna som lägger in den mentala handbromsen varje gång DIF tar ledningen (typ efter 2-1 målet i måndags).

Det är inte domarna som behöver ett 1-4 underläge för att ångestknutarna ska släppa.

Det är inte domarna som gjorde ett felval och mötte European Trophylag (möjligt att det inte gick att dra sig ur, vet inte) istället för det motstånd som man nu har behövt 21 seriematcher på sig att vänja sig vid. Om man nu har vant sig.

Det finns kvalitet i det här laget, definitivtt. Titta bara under de perioder i matchen då hela spelet lyfter och hela laget hänger på.  Med Patric Hörnqvist och Gabbe Landeskog i laget borde DIF dessutom ha en otrolig potential men på något sätt fortsätter spelarna och lagledningen att sätta krokben för sig själv på det mentala planet.

Det känns som det hade behövts en total reboot under landslagsuppehållet - en sån där då man ominstallerar hela datorn för att verkligen börja om på noll. Nu går ju inte det i en matchspäckad och resultatinriktad verklighet som den här och det är ju faktiskt människor vi pratar om.

Men någon måste på något sätt hitta ett sätt att lösa upp den mentala knuten. Det ska vara kul att leda matchen – inte ängsligt och i rädsla att tappa de poäng man har. Det ska vara kul som fan att komma ut i bushen i betongbunkrar som Nobelhallen och visa upp sig där man enbart på namnet DIF lyckats locka så många ånskådare att det är utsålt sedan länge. När bortapubliken buar ska spelarna njuta och med glädje i hjärtat skicka årets längsta långfinger upp till publiken genom sitt kaxiga, stenhårda viker inte ner sig sätt att spela.

Ungefär så som – till exempel  - BIK Karlskoga mestadels spelar, trots eller kanske därför att man inte har den dyraste spelarbudgeten och inte har något annat val än att gå all in på planen.

Djurgårdsspelarna  - och lagledningen – måste börja gilla läget nu. Med betoning på gilla. Släppa ångesten, släppa prestationskraven – nej man måste inte snurrfinta när man ligger under och ska jaga i fatt till exempel, bara kör rakt på istället.

Man måste se varenda match som ett enda fett mentalt 1-4 underläge där det inte finns något att förlora och där man just därför kan släppa loss och trycka gasen i botten från första nedslälpp.

Man måste älska när det pissar emot, man måste älska motvinden, man måste älska regnet som piskar i ansiktet, man måste älska att vända ett hopplöst underläge om det ska hända något nu.   Frågan är – vem vågar ta förste steget och bryta trenden. För alla vill ju, det är jag övertygad om?  Så frågan ”Finns de individerna som gör just det i DIF den här säsongen”, den kan bara spelarna svara på – på isen.

Det är fyra – obs bara FYRA ynka poäng upp till playoff plats. Det är 12 pinnar upp till direktplatserna, 12 poäng med 93 poäng (och inget annat) kvar att spela om. 

Det går alltså att vända det här fortfarande– se bara vad lite självförtroende och två bra ledartyper i Read och Hagelin gjorde för underverk med SSK som lyft från jumbo till en femteplacering på ett tio tal matcher.

Det går alltså – än så länge –att åtminstone försöka ta sig upp. Det går men då måste vändningen komma nu. Patric Hörnqvist står som en bulldozer framför mål. Gabbe Landeskog går fram som en ångvält emellanåt. Det är så det ska se ut.

Nu är inte Djurgården vana vid att tvingas avsluta säsongen topp tre – eller gå via playoffmatcher  - till kvalserien. Man är van vid att blir man bara åtta så ”kan allt hända” i slutspelet. Komfortzonen är mindre nu. Räddningsplankorna färre men Djurgården har åtminstone verktygen kvar – ingen kan påstå att all kunskap brunnit upp i takt med missade poäng. Det handlar om att våga – på alla möjliga plan.