(Figren - i blått med skägg längst ut till höger - på Hovet på Puddingläger. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)
Det var Robin Figrens första år i Nordamerika.
Och det blev inte alls som han hade tänkt sig.
– Det var härdande – framför allt. Härdande, det kan man lugnt säga, säger han med glimten i ögat.
Alla som åker över gör det med förhoppningar om att ta en plats i NHL. Det gjorde såklart Figren med. Så blev det inte. Men vad värre var. Det blev tuffare än han hade trott att ta en plats i Islanders farmarlag Bridgeport Soundtigers också.
– Det var väl någonting som fattades. Jag fick inte spela alla matcher utan fick sitta en hel massa på läktaren. Jag pratade med coacherna så mycket som jag kunde och jag fick väl lite tips och råd hela tiden, men jag vet inte… det var första året som jag inte riktigt visste vad som hände eller varför det blev så. Men det var härdande som sagt. En helomvändning.
Vad hade du för tankar när du åkte över? Hur trodde du att första säsongen skulle bli?
– Jag trodde väl att jag… alltså jag hade så klart hoppats att jag skulle få ordentligt med istid i AHL. Att jag skulle få lite mer speltid i pp och betydligt mer istid än jag sedan hade. Jag trodde ju inte att jag skulle bli sittandes på läktaren.
Hur många matcher blev det där?
– Det var väl 18 matcher på läktaren. Jag spelade lite mot slutet av säsongen men jag spelade aldrig mer än fem matcher i rad så vart inget bra. Speciellt inte i början, då var jag inte alls beredd på att det skulle bli som det blev.
Vad går genom skallen när man inser att det blev något annat än man trott?
– Jag var riktigt förundrad kan jag säga. Jag gjorde allt vad som stod i min makt, tycker jag och det är väl det som känns skönt ändå. Jag gjorde allt jag kunde göra, sedan blev det ett förbaskat härdande år. Men jag gjorde allt som de sa att jag skulle göra i alla fall, så det känns skönt att ha det i bagaget. Att vet att man inte kunde ha gett mer, för jag tyckte jag gjorde som de sa till hundra procent, säger Figren och fortsätter:
– Sedan var det mycket fundera själv. Bitvis var jag inne hos coachen och kollade och fick höra vad jag skulle göra bättre och så gjorde jag det. Jag var inne och sprang en del där men jag kände att jag var tvungen att få höra vad som krävdes av mig och sedan gjorde jag allt de sa och mer därtill. Jag vet att jag gjorde allt jag kunde.
Vad sa coachen när du frågade?
– Vissa gånger så var det att de ville ha en tuffare lineup mot just det laget vi skulle möta och då fick jag sätta mig på läktaren. Andra gånger var det att jag skulle skjuta mer. Det var väl olika anledningar hela tiden. Jag fick ett par matcher i mitten av säsongen där det gick bra, sedan hamnade jag i fjärde linan och en fjärde line där borta spelar betydligt mindre än här. I de matcherna hade jag kanske minuter och då var det ändå bra, det var mycket tid för att vara där. Vi skulle vara en tuff line up som fjärde. Ibland fick jag spela med två fighters det var ju inte riktigt vad jag är van vid men jag lärde mig det med.
Två poliser och du? (Här började jag, Marie, skratta. Det kändes lite lätt absurt att se liraren Figren åka ut på isen med två poliser. Men så var det)
– Ja, det var lite annorlunda. Det var en helt annan hockey än den jag var van vid från mitt liv. Det var mer att vi skulle vara en energifemma. Ibland var det någon som spelade lite mer som jag men oftast skulle vi gå in och vara energifemma och det gjorde vi.
Det är bara gilla läget?
– Ja, mestadels så höll man ju käften och körde på men sedan kände jag att jag måste fråga coachen också vad mer jag kunde göra och varför jag hamnade på läktaren. Jag tyckte inte det gick så dåligt att jag skulle sitta där i 18 matcher.
Men var det såna tvåmeters och hundrakilos fighters du fick åka in med? (Här börjar jag skratta igen, för tekniske Figren som "polis"går ju bara inte!)
– Ja, det hände. Men jag höll mig utanför alla fajter. Någonstans ville jag ändå hålla på min roll och det är inte så bra att gå in och slåss. Det skulle inte vara bra för min image, så när det var bara att åka undan och behålla handskarna på, ha, ha, säger Robin Figren med gott humör.
Det är ju inte jättekul när det ringer en reporter och frågar om ett år som inte blev som man tänkte sig men Figren är inte den som deppar ihop när det går emot. Han gråter inte och gnäller inte över det som hände. Är bara lite förbryllad över hur saker och ting kan bli livet. Och så biter han ihop istället och gör ett nytt försök den här säsongen.
– Ja jag tar med mig det här året. Vi (Islanders, Bridgeport och Figren) att det har inte var ett år som varken jag eller de andra hade räknat med. Nu hoppas jag på en helomvändning åt andra hållet. Att jag kan visa dem att jag kan och bör spela och absolut inte ska sitta på läktaren under matcherna.
Vad har du för strategi för att det inte ska bli samma lika igen?
– Jag ska göra det jag har gjort, det vill säga kämpa på i 150 procent. I framtiden vill jag att de ska se att jag har mer i mig än den här energidelen. I tidigare lag som jag har spelat i så har man använt mig i PP och jag har fått spela mer än sex minuter per match, jag hoppas det kan bli likadant här. Och jag hoppas jag får ta fram mina andra verktyg och att jag får använda dem i stället, säger Figren.
Nu är det ju inte helt enkelt att gissa sig till hur ens tränare tänker så han har även kollat med scouter och andra vad de tycker han bör jobba på. Å andra sidan så är det ju tränaren som tar ut laget och det är hans åsikter som är de viktiga.
Det känns ju lite märkligt dock, att Bridgeport har sett Figren mer som en fajter när det är som en lirare som han draftades av Islanders. Klubben har ju ändå haft en tanke när det var hans fina teknik och skridskoåkning som man värvade:
– Ja, och det är väl där jag inte få ihop det, ha, ha, ha.
Men är det väldigt mycket annorlunda spel i AHL än här?
– Äsch, det tog ett tag, kanske en månad innan man kom in i spelet helt men när man får sitta på läktaren hela tiden så går ju självförtroendet ner och det är ju inte helt hundra när man ska spela in sig i ett nytt lag.
Hur gör du om det går emot i vinter igen. Åker du hem då?
– Nej, jag har bestämt mig. Jag ska stanna och visa vad jag kan, det är trots allt där (i Nordamerika) som jag vill spela. Och jag ska se till att det blir en helomvändning nu. Det är ju bara att gnugga på. Man vet att det kommer toppar och dalar. Det är jobbigt när man är nere i en djup dal men jag tror fortfarande på mig själv så jag har sagt åt mig själv att vända på det här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar