Marie möter Jocke Eriksson del ett

Premiär i kväll för DIF och SSK. Djurgården möter HV71 hemma, SSK tar emot Luleå. Här har ni SSK:s representant i trion av tre viktiga spelare för lagen som jag har träffat inför säsongen - lagkaptenen Jocke Eriksson.

(Jocke Eriksson är hemma igen. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Det finns de som gömmer sig. Sedan finns det de som hellre tar ansvar.

Jocke Eriksson tillhör de som kliver fram. Det har han alltid gjort.

– Ja och än så länge har jag vuxit som människa av att vara ledare, säger SSK-kaptenen.

Rak och ärlig. En som står upp, för både det han själv tror på och för gruppen. Det var det första intrycket jag fick av Jocke Eriksson när vi pratades vid för första gången några år sedan. Och det intrycket består än.

Kanske för att Jocke Eriksson tillhör de människor som trivs med att ta ansvar.

– Så är det. I de lag och grupper där jag har fått stor roll, det är där jag har presterat mest. Min prestation mår nog bra av att jag får vara ledarfigur, att jag får känna mig engagerad och får känna att jag får bidra och hjälpa laget till framgång.

Varför är just den känslan så viktig?

– Jag vet inte men lite är det väl en egocentrisk känsla också. Om du engagerar dig och säger vad du tycker så får du ju något tillbaka också. Du skickar ut något och får respons på det, positiv som negativ respons. Då blir allt mer levande. Är du bara tyst och inte utmanar dig själv eller säger något så kan du gå runt och gömma dig i gruppen. Men då blir det ju ingen utmaning för en själv heller, säger Jocke Eriksson och fortsätter:

– Sedan om jag höjer rösten i min omgivning då kan jag inte gå ut och göra samma misstag själv. Samma grejer som jag önskar av mina lagkamrater, de måste jag göra själv för att ha rent mjöl i påsen och på så sätt så har det här (att vara ledare) varit ett sätt att utmana mig själv. Jag har inte lyckats utmana mig själv på samma sätt när jag inte har fått lika mycket utrymme att göra det. Sedan passar den här rollen inte alla, så är det.

SSK:s lagkapten är äldst i en skara av fem syskon och det är klart att rollen som storebror har präglat honom, konstaterar han när vi tar en fika på Torekällberget tillsammans med två av hans egna tre barn.

Att han är van att ta hand om barn, märks.

Han vet hur man får de att växa. Det märks också när han och barnen bygger lite med lego under intervjun.

Men det är inte bara rollen som storebror och pappa som har präglat honom.

– Ledarskapsådran har väl alltid funnits där men sedan när man har kommit upp i åldrarna så har man spelat med en del från starka informella ledare som man har tagit intryck av. Som Anders Eldebrink i SSK, sedan Challe Berglund i Djurgården – det var många starka ledare där men framför allt han, sedan hade jag ju Hardy (Nilsson) som tränare och så har jag spelat med Peter Popovic när han fortfarande var aktiv. Han var stark. Liksom (Niclas) Hävelid när han var hemma. Man har snappat upp en del genom åren från de där starka ledarna.

Jag tänkte i morse att om man är i en båt som bokstavligt talat sjunker kommer alla vända sig mot dig och fråga vad som behöver göras?

– Nä... he, he, det tror jag väl inte, säger Eriksson och ser plötsligt generad ut.

Men du har alltid varit en sån som tar täten?

– Ja och det är väl en kombination av olika faktorer. Men det har inte alltid varit positivt. Jag var en som skällde på lagkamrater när jag var liten. Jag fick faktiskt två spelare att sluta med fotboll, för att jag var så vinstorienterad och hade att förlora. Just det var nästan viktigare än att vara en bra kamrat så jag skällde mycket och det är inget jag är stolt för i dag. Men samtidigt är ju den ådran, den viljan att vinna bra att ha när man sedan är uppe i elitidrotten som senior, säger Jocke Eriksson och fortsätter:

– Sedan har jag pluggat vid sidan om, läste organisation och ledarskap som inriktning på Handelshögskolan också. Där har jag snappat upp en del som ledarskap och filosofi, man samlar på sig det egna ledarskapet ju äldre man blir. Inte minst när man blir förälder. Att ha varit det i fem år ger också perspektiv på saker. Allt det har präglat mig som människa och informell ledare.

(Kalle, Jocke och Nora på Torekällberget september 2010. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Kan du inte känna ibland att det hade varit skönare att luta dig tillbaka och låta andra ta ansvaret?

– Det har väl hänt det med och jag har inte alltid varit kapten eller den störste ledaren i laget men jag har alltid varit mig själv. Det är ett sätt för mig att vara ärlig mot min omgivning. Sedan om det är positivt eller negativt är upp till omgivningen att säga. Men jag uppfattar mig själv som rak och ärlig.

Varför är det viktigt för dig att ha det kuraget?

– Hm... det är väl egentligen det som jag uppskattar hos andra människor också. Sedan behöver jag inte vara överens med alla, jag behöver inte vara omgiven av jasägare men däremot vill jag vara omgiven av människor som jag vet var jag har. Av såna som står för sin åsikt. Man upphör aldrig att lära sig saker och det är först när folk står för sin åsikt som man kan ta det till sig och känna att det finns något där. Så det är väl det jag uppskattar hos andra, sedan finns det alltid de som tycker att man är FÖR rak och att det är dåligt, såna som tycker att ”den jäveln vill alltid göra sin röst hörd”,

Hur ofta får du höra det?

– I yngre år fick jag nog höra det mer. Men nu är det inte så många fast det beror nog inte på att det är färre som tycker så, men det är nog färre som vågar säga det.

Jasså?

– Jo men nu när jag är äldre och har legitimitet – som kapten eller i och med att jag har min utbildning från Handelshögskolan – så gör det att folk inte går i svaromål lika mycket. Men det finns nog lika många uppfattningar om det jag säger och lika många som tycker det är fel. Skillnaden är att de inte uttrycker det till mig, vilket jag tycker är synd! För det är ju inte så att jag sitter på någon sanning. Jag har fel många gånger och enda sättet att korrigera det och att inte göra om misstagen är ju om man får höra det. Att någon säger ”håll käften, där har du fel”, säger Eriksson.

Sedan lägger han snabbt till, med en varm glimt i ögat:

– Fast det får jag höra hemma om inte annat, ha, ha.

(Går det att bygga tornet ända upp till taket? Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Jocke Eriksson var såklart given kapten när han nu kom hem från sin sejour i andra klubbar, senast Linköping.

Och under försäsongen har nog ingen kunnat undgå att SSK har fått en pådrivare av rang i laget. Men också en taktiker. Att prata hockey med Jocke Eriksson känns ibland som att prata med en tränare, både före och efter match.

Tankarna är många och välkomna i SSK.

– Där har ju Peter och Peter en sån ledarstil att de inbjuder oss att vara med. De har hela laget som bollplank och vill att vi ska säga vad vi tänker. De är inte fastlåsta i sitt eget tänk, de vet vad de har gjort som spelare och att de bara har varit a-lagstränare i två tre år och därför inte sitter inne på hela sanningen. Det är ett vettigt ledarskap tycker jag, säger Eriksson men betonar också att:

– Man får inte vara otydligt som tränare men jag ser det bara som en styrka att man tar in infallsvinklar från oss spelare och har oss som bollplank. Sedan är det de som bestämmer och ingen annan. De har sin linje som de kör, men de kan ta in tankar från oss, på vad vi vill göra. Vi spelare ska ju känna oss bekväma också. Blir man bara påtvingad sånt som inte funkar så blir inte det heller bra.

– Sedan behöver jag inte alltid blir tillfrågad om vad jag tycker. Utan jag förekommer väl den frågan, sedan andra vad de tycker också. Det är ju inte bara jag som har åsikter även om det kanske ser ut så utåt som att jag har en stor roll. Det är fler som är bollplank i laget.

(Kan gå, kanske med lite teamwork. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Och säga vad man vill om Jocke Eriksson men engagerar det gör han.

Att han tog några år i Linköping i stället för SSK när han kom hem från Finland retade gallfeber på vissa.

Andra förstod varför.

Men den diskussionen känns så uttjatat då den struntade jag i när intervjun gjordes.

Det som däremot väcker nyfikenhet hos mig är varför det var så himla viktigt att komma hem.

För när han väl tog beslutet att skriva på, så var det verkligen hem. Mycket mera hem än för många andra.

Så hur tänkte han då?

– Det var väl lite olika saker som strålade samman. Allt startade med att jag och Linköping båda konstaterade att vi inte kunde komma överens, sedan fanns det ett intresse från både SSK:s och min sida ändå, parallellt med den diskussionen med LHC. Sedan är det här ändå hemma för mig, framför allt ishockeymässigt. Jag är uppvuxen här (i Södertälje), har min morbrors (Glenna Johanssons) tröja i taket. Jag har bröder och morbröder som jobbar i föreningen och så. Det finns många sammankopplingar och är hemma så till vida säger SSK-kaptenen och fortsätter:

– Sedan är det väl så att vi (familjen) alltid har sett oss åka hem till 08-området när det här farandet runt om i vida världen – även om vi inte åkte så långt – var slut. Tanken var alltid att åka hem. Både jag och Linda är födda här, våra föräldrar lever här, jag har de flesta av mina syskon här även om en av mina bröder lever i Stockholm.

(På väg uppåt. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Men det var inte bara livet utanför isen som lockade:

– Nä jag tycker väl att även om SSK var i kvalserien förra året så upplevde jag ett trendbrott i och med det sätt man spelade på förra året. Man spelade en offensiv ishockey och gjorde många mål även om det läckte bakåt. Förr har det varit tvärtom att man tätat till bakåt och kämpat för att göra mål framåt och det i kombination med att det har bytt lite folk i ledningen och att man vill satsa gjorde SSK intressant. Det finns en anda i föreningen, en positiv resa som håller på att inledas och det känns lite nytt och spännande, säger Eriksson och fortsätter:

– I Linköping kände jag väl att i takt med att man började hyra ut Weinis (Mattias Weinhandl), Tony (Mårtensson) och några till, så kändes det som att de bästa åren har varit. Första året jag var där gick vi till final och de andra två har inte varit dåliga heller men det började kännas som att det inte var som innan, det var en resa som hade avbrutits. Det har varit en resa mot guld, men det kändes som att det har avbrutits. Jag tror säkert att man kommer att slåss om guld framöver men inte i år, slår SSK-forwarden fast.

copyright:www.hockeymedmariehallman.se