Marie möter Nichlas Falk del två

(Nummer 16 på rätt plats. Foto: www.hockeymedmariehallman.se)

Men det räcker bra med försäsongsturneringar för att tända gnistan hos Djurgårdsforwarden.

Under European Trophy har det ibland sett ut att glöda allra mest i åldermannen Falks ögon, till och med mer än det gör hos juniorerna.

– Ja, he, he. Det är ju ett gott tecken för mig då att det är så, he, he. Men om jag inte hade känt att det var så roligt som jag tycker att det är så hade jag slutat för länge sedan. Det är som det vi pratade om i början – match är fest. Och när det är match då vill man vinna. Då får man ta till det som krävs för att göra det.

Jag tror det var Mats Sundin som i sitt sommarprogram sa att det inte går att beskriva känslan när man kommer in på isen inför kokande läktare.

Men kan du beskriva det?

– Nej, det… (här måste Falk fundera på orden lite). Det går bara inte. Det enda är väl att det är svårt att hitta något som kan kännas bättre än det som känns just då för stunden. Man åker in, ser klacken och hela den kurvan är helröd som den var under slutspelet och man känner bara att nu är det på riktigt. Nu jävlar! Det kan inte bli bättre än så, inte här i Sverige i alla fall.

(Slutspelet 2010. Foto: Daniel Pettersson/jarnkaminerna.se)

Är det aggressivt adrenalin eller varmt lyckorus som går genom kroppen när du tar klivet in på isen?

– Ja, he, he. Det gäller ju att kunna hantera det där så att det inte bara är adrenalin. Det måste vara lite hjärta och hjärna med också. Det måste vara en blandning för annars skiter det sig. Blir det FÖR mycket adrenalin, så kan det bli en överladdning och det är sällan bra, he, he.

Har du något tricks för att lägga dig på rätt nivå?

– Nej, det där har bara med erfarenhet att göra, att man lägger sig på den nivå som passar. Gör man inte det så blir det att man går ut och drar till lite extra hårt och slår undan benen på någon i första närkamp och då kan den där sköna känslan vändas om jäkligt snabbt. Då blir det bara jobbigt.

När man sitter och skäms i utvisningsbåset?

– Ja, typ, ha, ha, säger Falk och skrattar gott.

Förra året var han back, innan dess har det mest varit center.

I år.

Ja vilken position ska han spela på i år egentligen?

– Ja, jag vet inte! I dag (tisdag) var jag back på träningen och i går (måndag) också sedan får vi se vad som händer i morgon (onsdag och premiären på torsdag). I år var det sagt från början att jag skulle vara center men sedan har vi ju lite backar borta och Lassen är nog borta (från premiären) och Ragge är inte fit for fight än så vi har lite backbrist. Jag vet inte själv vad det blir men det är lite roligt bara att vara på tårna.

Sa du inte förra året att det nog var roligast att vara back?

– Jo, men jag har märkt att det där går lite i vågor. Där man spelar för tillfället, det brukar vara det roligaste. Men om det går trögt på en position och man flyttas till den andra så får man en nytändning. Det är rätt kul att spela på båda platserna som jag gör, där tränarna tycker man passar bäst för stunden.

Men det är inte bara matcher som är uppsidan med hockey. Inte om du frågar Nichlas Falk.

Här har vi en kille som faktiskt gillar alla resorna som blir. Han åker oftast med även om han är skadad.

– Just själva bussresan i sig är väl inte så kul men det andra är det. Man sitter och snackar och vi umgås jävligt tätt allihopa. Vi är arbetskamrater som trivs bra ihop, då har man roligt och då kan jag ju lika gärna åka med även om jag inte kan spela, bara det funkar med den andra vardagen. Men jag har ändå vikt de här dagarna för att åka, man bokar ju aldrig in något annat när det är matchdag. Man skulle ju ändå ha spelat om man hade varit frisk, då kan man lika gärna åka med.

Sitter du längst bak?

– Nej jag sitter längst fram faktiskt. Det är jag och Jimpa (Jimmie Ölvestad). Mathias (Tjärnqvist) sitter bakom mig och Ragge (Marcus Ragnarsson) sitter snett bredvid mig. Sedan har vi det tuffa gänget med Ante Holmqvist och de andra där i bak. Då får man ibland gå ner dit och snacka med dem, säger Falk med glimten i ögat.

(En bra kompis. Foto: Daniel Pettersson/jarnkaminerna.se)

Och då slår det mig en tanke.

Saknar du Linkan (Fredrik Bremberg)?

– Som lagkompis saknar jag honom, så klart. Han är en av mina bästa vänner. Det hade varit roligt om han hade varit kvar men nu funkar det inte så och så är det i den här branschen.

Men ni har kontakt fortfarande?

– Ja absolut! Vi kommer att fortsätta ha det också, vi har hörts av även tidigare när han har bytt klubb så det tror jag vi kommer att fortsätta att göra.

Hur blir det för dig att se honom glida in på Hovet i HV-tröja?

– Jag har ju mött honom förr, när han spelade i Malmö och så. Det är en motståndare som är väldigt skicklig så såklart måste vi hålla ögonen lite extra på honom, säger Falk och låter väldigt seriös.

Sedan kommer det, med ett brett leende och en tydlig glimt i ögonen:

– Man kanske får ge honom ett extra tjuvnyp också, ha, ha. Men det är mest av kärlek i så fall. En liten gliring bara, ett litet slag på vaden så att han får ont en liten stund men inget mer märkvärdigt än så.

Tror du han gör något tillbaka?

– Nja, det vet jag inte.

Han kanske inte törs, du har ju hela Hovet bakom dig?

– Ja, precis, ha, ha, ha, skrattar Falk med värme.

(Funkar på alla positioner. Foto: Daniel Pettersson/jarnkaminerna.se)

Men vad tror han om Djurgårdens kommande säsong då?

– Ja, vad ska man säga. Vi fick ju smak på det förra året, smak på hur det kan vara att spela i allra högsta toppen. Sedan inför säsongen så … det har försvunnit många spelare ur laget och har kommit in många nya. Vi vet att det kommer att ta tid innan spelet sitter som det ska göra, precis som det gjorde förra året. Det gäller bara att få ner den tiden, så att vi får ihop det så fort som möjligt, att alla köper spelet som vi vill spela. Kan vi få det att sitta ganska bra snabbt då har vi en bra chans att hålla på länge under säsongen men vi har som första mål att gå till slutspel.

Är inte det ett lågt mål? Ni kom ändå tvåa och tog ändå silver?

– Nej man får vara realist. Dels för att vi har tappat många och att det kommit in många. Alla är skickliga och de killar som vi har fått in är verkligen fullgoda ersättare för dem som försvunnit men det handlar inte om det. Det tar ett tag innan spelet sätter sig och det gäller som sagt att den processen går så fort som möjligt. Det är ju poäng som man spelar om, det får inte gå för lång tid, då tappar man för mycket.

Många är oroliga att era juniorbackar inte kommer att hålla?

– Jo men det är klart att det är ett väldigt avbräck om inte Ragge är med han är ju, om inte bäst så i alla fall topp tre bland backarna i Sverige. Det är klart att det sätter sina spår men det gäller bara att de unga backarna kommer in i och lär sig spelet så kommer de göra det bra. Alla, även våra unga forwards har jättemycket i sig, det gäller bara att få fram det. Att veta vad man vill göra för att få tryggheten i spelet.

Hur gör man det då?

– Dels så pratar man mycket med varandra, dels så hjälps man åt i spelet som ett lag. Man lämnar inte någon ute, man stöttar varandra och peppar killarna så att de får känna sig så duktiga som de faktiskt är.