Gustaf Wesslau: " Det kunde lika gärna ha varit vi"

(Wesslau hade svårt att släppa tanken - "Det kunde lika gärna ha varit vi". Och så jämnt var det ju. Foto: www.hockeymedmariehallman.se/arkivbild)

Gustaf Wesslau har, liksom hela Djurgården, gjort ett helt enormt slutspel.

Men det hade han svårt att ta till sig när HV-spelarna låg i tv-puckshögar runt om på isen och jublade.

– Det kunde lika gärna ha varit vi! Vi var ju så nära, så nära, konstaterar Djurgårdsmålvakten bedrövat.

Wesslau har precis fått silvermedaljen runt halsen när bloggen pratar med honom.

Vid sidan av oss jublar HV-spelarna över guldet och pokalen.

Allt är så nära, men ändå så långt borta på en och samma gång.

Precis som segern i den här matchen.

– Det är så… åh jag vet inte. Det är så surt! Vi får fem förlängningar och förlorar fyra. Det är så jäkla små marginaler. Det kunde ju lika gärna ha varit vi som vann, det är det som gör det så extra surt, säger han och tittar med besviken blick bort mot guldjublet.

Vad är det som avgör att det inte blir ni då?

– Jag vet inte, men det är ju så tajt i sudden. Vi har så många chanser, till och med i sudden. Vi (Andreas Engqvist) har ju ett i ribban och sedan ett i stolpen där. Som inte går in. Man blir sååååååå less!

Jag såg ingenting av HV:s segermål, såg bara en stor gröt framför dig, så berätta om målet:

– Pucken kommer ner från en back, någon (visar sig vara Teemu Laine) plockade ner den med handen och sedan lyckas han klippa till så att pucken går upp i ribbkrysset och in. Men det blir så rörigt där när någon skjuter och en annan får ner pucken med handen och klipper till, med lite tur så hade pucken lika gärna kunnat gå ovanför, säger Wesslau med en uppgiven suck.

Snacka om att de här finalmatcherna har varit känslomässiga berg och dalbanor med alla dessa dramatiska tredjeperioder och förlängningar.

Som när Kristofer Ottosson lyckades fixa förlängning nummer fem i dag (lördag) med tre minuter och 55 sekunder kvar till full tid:

– Då kände man ju att nu är vi på gång! Det var lite segt innan, eller var kanske det inte var men det såg lite segt ut, lite spänt. Men när vi fick 2-2 så var det bara ”nu kör vi!” Det kändes att det här är vår match, den tar vi!

Lite fel att ta upp det här nu kanske, men ni har ju gjort en sjukt bra säsong. Vem trodde på det här i augusti?!

– Nä, visst och vi har gjort en jättebra säsong, det är ingen tvekan om det. Men du vet hur det är. Second place is first looser (andra plats är att vara förste förlorare) och allt det där… och när vi nu har fem förlängningar och förlorar fyra… det är de som suger allra mest, att vi är så nära men inte kan nypa det. Att vi faktiskt, lika gärna, kunde ha vunnit. Vi kunde ju ha vunnit det här!, säger Wesslau upprört.

Sedan skakar han på huvudet och åker iväg en sväng med laget ner mot kortsidan för att hylla klacken och tacka för allt stöd.

Lite senare, i omklädningsrummet, har han samlat sig lite.

Men.

Känslan kvar står.

– Det kunde lika gärna ha varit vi…

– Vi kom tvåa i serien, det var bättre än många trodde vi skulle komma. Vi slår ut Brynäs, vi slår ut Linköping och så pressar vi HV71. Det är att göra en jättebra säsong. Och det kan jag ju vara nöjd med. Men när vi är så nära… Jag kommer inte över att de vinner fyra av fem sudden. Det är ju så jävla små marginaler. För även om vi förlorar mot ett jättebra lag så… kunde vi lika gärna ha vunnit det här, säger Wesslau återigen.

Den känslan vill bara inte lämna.

Men man kan ju ta med allt bra som varit och titta framåt.

Och se hur mycket av det som varit bra som går att bygga vidare på – och det är ju mycket konstaterar Wesslau till slut när den allra första, allra värsta besvikelsen börjar lägga sig lite grand.

– Man kommer få leva upp till mycket högre förväntningar också men visst, det finns mycket att bygga vidare på. Tränarna är kvar, föreningen måste ha fått en ekonomisk boost av hela slutspelet och stannar många i det här laget kvar, då kan det bli riktigt bra.