Ragnarsson: "Att få vara en resurs runt laget vore roligt"

 (Ragge posar... det finns fem roliga bilder till här, då allt gick fel. Folk i vägen, tittar åt fel håll, konstig min och så vidare. Men Ragnarsson bet ihop och lät mig ta ett foto till och ett till... tills det funkade. Tack Ragge för att du är ett proffs och en rolig människa. Foto: www.hockeymedmariehallman.se)

Fick tag på Marcus Ragnarsson… som ju alltså tvingas sluta på grund av sin trasiga axel.

Han ville verkligen försöka men till slut höll det bara inte:

– Jag har känt efter matcherna att axeln har börjat glida isär. Det har känts som att den är på väg att hoppa ur led hela tiden.

Du testade med att tackla dig själv in i sargen och lite sånt och då kändes det bra. Sedan blev det comeback, varför har det inte funkat i praktiken?

– Nä men det blir stor skillnad när man är med på tacklingarna, när man var eller hur de kommer eller när man tar emot smällar i tid och otid på matcherna utan att hinna förbereda sig varje gång.

Man hinner inte vända rätt sida till?

– Nej precis, säger Ragnarsson.

Nu har han förvisso gjort sitt på isen men det kan bli så att han kanske finns kvar i och runt laget på andra sätt framöver:

– Jag ska träffa Järlan (Djurgårdens sportchef) på onsdag, vi ska sätta oss ner och prata lite. Vi får se vad det blir och om jag kan bidra med något. Det vore roligt att vara med laget på något sätt, åtminstone säsongen ut i stället för att sluta helt tvärt.

Vara mentor åt backarna eller allihop kanske?

– Det är möjligt, vi får se, eftersom jag själv har varit back så kanske jag kan göra lite nytta runt backarna, gärna det men vi får se som sagt.

Skönt att slippa tvärnita sig ur karriären också?

– Ja, precis. Så är det. Jag kan inte ligga hemma och läsa böcker hela tiden, jag måste ha något att göra och komma ut lite, ha, ha Och att få vara en resurs runt laget på något sätt vore roligt, konstaterar Ragnarsson.

Som fyllde 39 i augusti.

De här tre senaste säsongerna var hans andra sejour i Djurgården.

Och roligast under den tiden:

– Det var nog förra året. Att vi kunde ta oss till final och spela riktigt bra ishockey och sedan med den inramning som var runt hemmamatcherna. Det är väl det man har närmast på näthinnan, den underbara stämning som var. Och på det viset så känns det som att det var ett bra beslut att gå från Almtuna och spela några år till i elitserien.

Du fick ju sluta på topp!

– Ja… i stort sett i alla fall…

 

(Fullt fokus. FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Vad har det gett dig att spela de här sista åren i DIF?

– Det är väl att jag visar att jag hänger med i elitserien och gör ett bra jobb där. Det var mest det, at få en liten utmaning efter tre år i allsvenskan, att visa att jag fortfarande kunde ta klivet upp i elitserien, särskilt som jag var 37 år.

Har det varit stor skillnad på att spela i DIF nu och då du gjorde det innan du åkte över till NHL?

– Jo, det är lite svårt att jämföra så men, hockeyn har gott framåt. Det var likadant när jag kom till allsvenskan, det finns många bra spelare där med. Alla är riktigt vältränade nu för tiden, det var de kanske inte för 15 år sedan. Så det har hänt en del på den tiden.

När du kom upp från Almtuna, kände du att du var tvungen att bevisa något då?

– Jo men det är klart. Man vill ju alltid spela så bra som möjligt och jag har ju den inställningen att träning och match, där ska man alltid få fram 100 procent annars blir det halvdant och då kan man lika gärna skita i det. Det är nog det som har varit min styrka också. Att jag alltid tränat på bra och även kört hundra på alla matcher.

 

(Tre generationer DIF-backar. Ynglingen Oscar Eklund, mellangrabben Andreas Holmqvist och kloka gubben Marcus Ragnarsson.. FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Har du känt dig som de 38-39 år du faktiskt är/har varit?

– Nej, jag har känt mig fräsch i benen hela tiden. Jag ändå aldrig varit snabb på grillorna, ha ha, så det har känts bra ändå att man har hängt med.

Har du något tips till dem som är 20 och i början av sin karriär?

– Ja, att det gäller att vara lyhörd och att man kommer till jobbet varje dag. Det finns inga genvägar, det gäller bara att kämpa på.

Det blir lätt klyschor när man pratar om det här med stämningen på läktarna men vad betyder fansens jubel för dig, egentligen?

Det är klart att det betyder mycket, speciellt för hela laget, att man vet att man har fansen bakom sig. Det är klart att det höjer en. Och jag tror att även motståndarna känner av när det är drag på läktarna, att då får man mer adrenalin. Det blir inte svårt att tända till direkt, så allt blir mycket enklare för oss som spelar, säger Ragnarsson.

(100 procent annars får det vara. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Och när jag ber honom berätta vad han kommer att sakna mest så blir svaret en typisk Ragnarsson:

– Just själva spelet. Jag tycker fortfarande att en vanlig träning bara, är jätterolig. Det är det – allt som har med spelet och som har med hockey att göra – som jag kommer att sakna mest. Man håller inte på så här länge om man inte älskar det man håller på med. Man skulle inte hålla på så här länge om man inte älskade hockey, det funkar inte utan den drivkraften, säger

Djurgårdslegendaren som någonstans i bakhuvudet har anat att axeln hade gjort sitt:

– När jag gjorde operationen i somras fick jag klart för mig hur illa det var. Det läkarna sa då var ändå en fingervisning men det var lite tråkigt att sluta när man inte var klar. Jag har fortfarande suget kvar. Det är skillnad man tröttnar och tycker fan det här är inte kul men jag tycker fortfarande att hockey är roligt.

Lagkamraterna fick beskedet de också i dag, måndag:

– Klart att de tyckte det var tråkigt men de har ju samtidigt vetat hela tiden hur det har sett ut. Jag tycker att jag har gett det ett bra försök men samtidigt så måste kroppen funka om man ska spela på den här nivån. Och så vill man inte äventyra resten av livet… fast ska jag vara ärlig så kan jag inte säga så heller. HADE jag kunnat spela så hade jag gjort det, säger ”Ragge” och avslutar:

– Det var bra ändå att jag testade om det gick att spela. Hade jag lagt av redan i somras så hade jag inte vetat hur det hade gått. Nu har jag fått svart på vitt att jag har tagit rätt beslut. Nu vet jag att axeln inte håller för spel på den här nivån och då är det bara att lägga av. Det känns ändå bra att jag har tagit det här beslutet nu. Ska jag spela så ska jag spela på det sätt som jag alltid har gjort. Jag vill inte bara vara där, ska jag spela så vill jag bidra med något också och det går tyvärr inte längre.