Christian "Fimpen" Eklund " Jag tror inte alla som åker ut ur den där Järnkaminen förstår hur lyckligt lottad man är"

(Favorit i repris. Ett foto vi garvade gott åt när  det togs. Fimpen har alltid bjudit på sig själv, här skrattades det mycket åt "gör en kontaktannons åt mig på bloggen Marie! "Allt med glimten i ögat och mycket skratt från lagkamraterna. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Han ville spela vidare men den ett år gamla skadan i nacken satte stopp. Beskedet var delvis väntat men när Christian ”Fimpen” Eklund i morse gick ut med beslutat strömmade kärleken emot honom.

– Det har varit ganska mycket love! Många fina ord. Man är rörd. Det har varit många positiva saker på twitter och facebook också. Så det är roligt i sig även om det är tråkigt att jag inte ska spela för Djurgården mer, konstaterar ”Fimpen”.

(Efter en förslut i Södertälje. Fimpen tog den intervjun också, med och motgång spelade ingen roll. Fimpen stod alltid upp för laget och för klubbmärket.. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Djurgårdsforwarden hann med 455 matcher i klubben han älskar så att det gör ont. Bokstavligt talat emellanåt, när han tagit smällar som de flesta andra bangat. Och visst hade han gärna tagit ännu fler smällar men läkarna och Djurgården sa nej.

– Det känns väldigt konstigt att jag inte ska spela mer i Djurgården men samtidigt kan ingen ta ifrån mig att jag har gjort mina 455 matcher. Jag hade gärna spelat vidare. Men läkarna har sagt att det är för farligt att fortsätta spela på den här nivån. Om jag åker på en ny smäll är risken att slå upp skadan igen ganska stor. Och jag vill inte sätta Djurgården i en sits där jag skriver på och så blir jag skadad igen. Jag hade gärna kört på men förstår även någonstans att det inte går att spela på den här nivån.

Hur gick det till när du tog beslutet?

– Jag kollade med läkarna sedan hade jag ett bra snack med Challe. Bengan (Djurgårdens läkare Bengt Gustavsson) hade redan sagt till Challe att det inte gick att spela vidare, att det var för farligt. Det är inte det man vill höra som spelare men jag respekterar verkligen Djurgårdens beslut. Jag hade gjort samma sak om jag hade varit sportchef, berättar ”Fimpen”.

Viljan att spela trots smärtor och skaderisker var så stor att det tog emot att ta det beslut som nu är taget.

– Ja, man blir förblindad och tänker att äh, det är bara att köra men det är även klart att jag inte vill spela för Djurgården om jag inte kan göra allt jag vill på isen. Jag skulle göra mig själv orättvisa om jag åkte runt och spelade försiktigt. Då är det bättre att gå ner på en mindre allvarlig nivå så jag kommer spela division ter eller något, spela med kompisar där man an kliva av om man känner av skadan.

(Fotad i vintras efter en comeback som förmodligen var mindre klok rent fysiskt. Men ack så värdefull för laget. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

 Den nu välkända nackskadan, eller det är egentligen en diskskada där nerver kommer i kläm och bland annat gör att han inte kan lyfta armen fick Fimpen för ett år sedan då han spelade i Kvalserien med Djurgården.

– Bengan (Djurgårdens läkare) visste inget för jag sa inget. Jag ville så gärna spela kvar Djurgården i elitserien så jag försökte bita ihop. Sedan har jag fått småsmällar efter det, då har det blivit värre och värre och när man inte kan lyfta armen som i vintras, då är det svårt att lira.

Fimpen har, liksom Kristofer Ottosson, anmält sitt intresse till Djurgården när det gäller att hjälpa till med vad det än kan vara. Båda vill bidra även efter att karriären tagit slut.

– Jag ska köpa ett klackkort till att börja med. Jag vill hjälpa till att få DIF tillbaka till Elitserien så jag får gå tillbaka dit där det började – i klacken där jag stod för 20 år sedan. Jag får gå tillbaka till det.

Vad kan du göra annat för att hjälpa till då?

– Jag vet inte, jag har inte hunnit tänka på det men självaklart skulle jag vilja hjälpa Djurgården att sälja säsongskort eller vad som helst. Jag tycker ju lika mycket om Djurgården även om jag inte lirar. Det är mycket tuffare att vara supporter än att lira. Då kan man ju göra något på planen, det kan man inte som supporter så det är jobbigare! Säger ”Fimpen” och fortsätter:

 – Jag har pratat lite med Viktorsson, Björken och de här killarna. Jag hjälper gärna till att sälja annonser, göra kundhockeygrejer, hjälpa till vid vissa matcher. Jag kan stå och kränga biljetter – bara inte under matchen då vill jag kolla… Sjunga kan jag, men jag får träna lite på ramsor, jag har ju polare i klacken så det är inga problem. Men i övrigt så har jag inte alls tänkt på vad jag vill göra. Jag kommer att sakna att vara med och hålla på och spexa lite lura journalister och såna grejer, ha, ha.

Vilket är ditt bästa lur?

– Jag hittade på en taktik som inte fanns, sedan stod det i Aftonbladet att vi skulle spela på något nytt sätt, ha, ha. Fast det gjorde vi ju inte. Sedan var det kul att klippa håret i en krans, spexa i omklädningsrummet, såna grejer. Vill Djurgården ha min hjälp så ställer jag definitivt upp.

("Kransen". Fimpen sportar udda frisyr för att höja humöret i laget. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

 Vad ska du göra av all energi du har nu då?

– Ja, ha, ha, det vet jag inte. Det är väl därför jag ska spela med polare i en lägre division nu. För än spritter det i kroppen och spelar jag med polarna så får jag det där snacket i omklädningsrummet. Det var det jag gjorde i dag, när jag spelade fotboll! Säger Fimpen

 (I tröjan han håller helig.  FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Minnen har han hur många som helst. Fina minnen framför allt. Där är det svårt att välja de bästa men när jag frågar vad han kommer att sakna mest då kommer svaret blixtsnabbt:

– Åh det vet jag exakt! Det är att åka ut från Järnkaminen till publikens jubel. Jag fick nypa mig i armen varje gång jag gjorde det. Tänk dig, det är en 55 matcher och slutspel och varje gång man kommer ut där så möts man av publiken. Det är overkligt med alla folk som skriker och hejar på en. Det kommer jag att sakna otroligt mycket, säger Fimpen Eklund och fortsätter:

– Jag kommer alltid på mig själv när man står där i gången och hör ljudet… då tänker man att fan det här är helt overkligt. Jag får gåshud varje gång när jag kommer in och får ta de här två varven på isen inför vår publik. Det är få förunnat, det är en jävla känsla som man inte kan få på något annat sätt. Det närmaste är väl om man står i publiken själv.

– Jag tror inte alla som åker ut ur den där Järnkaminen förstår hur lyckligt lottad man är och vilket privilegium det är att få åka ur Järnkaminen med Djurgårdströjan på sig. Det finns 8 000 på läktaren som skulle byta med dig direkt om de bara fick. Så ibland kan jag bli förbannad på en del spelare, de som åker ut och inte förstår hur glad man ska vara för att man får vara där. Men det lär man sig, när man blir äldre. Man lär sig uppskatta det där, speciellt i slutet av karriären. Och man känner att fan vad jag uppskattar det här, vad glad jag är att jag får vara här. Det är få förunnat att få vara där, i den där Djurgårdströjan. När man blir äldre tänker man på vad som är viktigt, att stå upp för skölden och att ingen är viktigare än skölden, avslutar Fimpen.

***

(TV inspelning för Viasat under kvalserien. Få ville/orkade ställa upp men Fimpen tog sig tid om än med sorg i hjärtat när det började se riktigt tungt ut. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Som reporter, så har det alltid varit ett nöje att prata med Fimpen. Han har stått upp i vått och torrt, i med och motgång, aldrig en sur min hur jobbigt läget än var och hur jobbig man än varit som reporter.

Att han kryddat intervjuerna med sköna kommentarer, alltid slängt käft när man varit i omklädningsrummet och alltid visat vägen för övriga lagkamrater även off ice i umgänget med media har varit ovärderligt. 

(Tillsammans med hårdaste kritikern av de alla. En av sönerna som inte var glad på pappa när DIF hamnat i Kvalserien. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Jag glömmer aldrig när Fimpen kom hem från Tyskland, hans pappa råkade ut för en svår olycka. Fimpen bet ihop trots sin egen oro och lyckades jonglera både familj med småbarn, ta hand om det administrativa i pappas firma OCH spela bra hockey. Vilken kung! Och vilket hjärta. 

När DIF åkte ur elitserien var Fimpen otröstlig. Jag hoppas ni förstår hur hårt det tog honom, hur han kämpat för en snabb återkomst. Men knöt givetvis näven direkt, viljan att hjälpa till har alltid varit den största av alla. Titta bara på hur han hållit tyst om sin skada och kämpat på tills det inte gick längre. Så tack för allt du gjort som spelare Fimpen, det är och kommer alltid vara ett nöje att intervjua någon som du!