Daniel Larsson " Vi har snackat om hur vi målvakter vill ha det"

(FOTO JESPERZERMAN.SE/ARKIV)

Tredje raka vinsten för AIK. Och ännu en stark försvars och målvaktsinsats. Vad som ligger bakom? Trygghet och öppenhjärtlig dialog mellan spelarna.  

– Vi förstod väl alla vad vi behövde göra. Men det har bara varit småsnack, inga jättemöten, utan vi har snackat om hur vi målvakter vill ha det, har ändrat lite var vi vill att spelarna ska stå i olika lägen, hur det känns för oss i målet och hur vi ska agera i olika situationer, berättar Daniel Larsson

Men det finns mer att göra. Första perioden mot Färjestad beskriver AIK-målvakten som ”sådär”.

– Det hände inte så mycket åt något håll. Sedan hade de lite spelövertag medan vi stod still. I andra började ju Blomman (Patric Blomdahl) och (Christan) Berglund att slåss innan nedsläpp, sedan drog vi på oss en jäkla massa utvisningar, mycket fem mot tre så då var det mycket att göra.

Färjestad vann skotten med 21-6 i andra såg jag?

– Ja men det var många utvisningar så det blev väl följden av det. Sedan höjde vi oss i tredje, spelade bättre offensivt. Fick bättre fart, lite fler chanser, sköt väl mer också. Det känns som att vi spelade väldigt mycket försvarsspel de två första perioderna, konstaterar Danne Larsson.

Men i tredje fick AIK utdelning på sin offensiv, Gnaget vann skotten med 16-12 och efter 5.43 i tredje perioden kvitterade Mattias Janmark framspelad av Broc Little och Jonas Liwing. Efter en mållös förlängning vann sedan AIK straffläggningen.

Jonas Liwing, Oscar Steen och Esa Pirnes missade AIKs tredje straffar, sedan satte

Nicklas Jensen satte det avgörande målet i fjärde straffomgången. Färjestad fick inte in något mål i straffläggningen och när Chris Lee misslyckades med att finta ner AIK-målvakten var bonuspinnen vunnen.

Och just Larsson har bara släppt in två mål totalt på elva perioder, en övertid och en förlängning. Han släppte in tre mål i första perioden borta mot LHC men har sedan dess bara släppt in två av totalt 122 skott (stängde målet resterande två perioder mot LHC, hållen nolla mot Luleå hemma, ett mål mot Brynäs borta och nu ett mål borta mot Färjestad).

Det fina försvarsspelet – ”grabbarna krigar så grymt jävla bra nu” – är en anledning. Den andra är att han får spela i sina gamla skydd som sitter så som just han är van att ha dem, som är det märke han spelat i under sin karriär och i och med det ger en helt annan säkerhet än vad de skydd som han använde fram till Linköpingsmatchen gjorde.

Om man börjar med försvarsspelet så har det förbättrats märkbart de senaste matcherna:

– I Linköping blev det bättre och bättre de två sista perioderna. Men Luleåmatchen (vinst 2-0) var första matchen där vi gjorde en stabil försvarsinsats en hel match, konstaterar Daniel Larsson.

Som också kan berätta för bloggen vad som lett fram till stabiliteten, nämligen en intensiv dialog mellan de båda målvakterna och utespelarna som till slut har gett resultat.

 – Vi (Daniel och Niklas Lundström) har tagit ett snack med backarna om var vi vill kunna se pucken, var de ska hålla sig på banan för att göra det lättare för oss att ta puckarna. Men det är inga stormöten utan det är mest att vi snackat inom laget, att vi har haft spontana småmöten där vi har surrat lite grann om hur vi känner, tycker och vad vi behöver ändra och sådär.

Vilka har varit med?

– Det är mest vi målvakter som har surrat med främst backarna och centrarna. Sedan har vi nämnt de här mötena för tränarna, har sagt vad vi har pratat om så har de tagit med de andra spelarna också.

Är det ni målvakter som talar om hur det SKA vara, som bestämmer så får de andra rätta sig efter det?

– Nej, så funkar det ju inte. Det måste kännas rätt för allihop, man måste komma överens åt båda håll. Så man blandar och ger. I en del lägen får vi anpassa oss efter hur de vill spela, ibland är det tvärtom. Det är en öppen dialog mellan oss.

Hur har responsen varit?

– Bra! Det underlättar ju för oss alla och de (utespelarna) kommer ofta själva och frågar om man ser pucken, var man vill ha dem. Det snacket har vi väl haft hela tiden men det är först nu som vi har kommit en bit på vägen.

Det låter i och för sig som något man kan tänka sig att alla lag håller på med?

– Fast det är det inte. Jag har inte varit med om det tidigare, man har inte haft så mycket att säga till om i andra lag där jag har varit i alla fall. Men det krävs att man snackar som en grupp, för att man ska komma fram till hur det ska vara. Det är ju så olika från person till person, säger Larsson och fortsätter:

– Men det är inga stora grejer egentligen utan det är små saker som hjälper till bara. Det är som att polletten ramlar ner bara, ha, ha. Jag vet inte hur man ska förklara det mer än att vi kom fram till något som funkade i slutet av Linköpingsmatchen, sedan får alla se och känna själva att det här spelet funkar, vi kör på det, då snackar man lite till, ser att det spel man är överens om funkar igen, sedan bygger man vidare på det.

(FOTO JESPERZERMAN.SE/ARKIV)

En annan anledning till att Larsson bara släppt in två puckar på 122 skott är att han fick byta Fasths avlagda benskydd mot sina egna gamla. Skillnaden blev stor även om det kan låta som små detaljer när Larsson förklarar varför det går bättre med de skydd han kör med nu (och som merparten av målvakterna har).

– När jag går ner på isen så täcker de hela isen, hela benskyddet ligger emot isen från längst ner på foten upp till toppen av skyddet vid knäet. Det vrider sig inte (som Fasths gamla skydd) gjorde när jag ska upp och ner.

Hur mycket vred sig de gamla?

– Ibland så mycket att jag foten stack ut på insidan nertill mot isen, nästan 45 grader. Och när skyddet vred sig så låste det fast foten.  Med ett benskydd som är byggt rätt och sitter rätt så kan man böja på fotleden. Men med de här så vred det sig snett och låste fötterna, det hakade i så att man inte kunde böja på benet eller alltihop egentligen även om det var värst vid fotleden – om man inte hann vrida tillbaka det själv mitt i spelet. Och kom det ett vinkelskott hade man ingen aning om isen var täckt eller inte, säger Larsson och förklarar vidare:

– Om man spelar med ett onepad som halkar snett (som skydden gjorde på Larsson, det är ju olika vad som passar för olika målvakter) då vet man inte hur skyddet sitter och var luckorna är eftersom de hamnar olika varje gång. Man visste inte om det var stängt mot isen eller om det fanns en lucka. När skydden vred sig blev det hål ibland och ibland inte. Det gör att man inte törs lita på grejerna, törs inte lita på att det är stängt mot isen och då börjar man göra en massa fel grejer. Börjar göra räddningar när man inte behöver, då börjar man jaga puckarna.

Och kommer fel?

– Ja det blir en osäkerhet på det, man kanske går på ett skott i onödan, så blir det pass i sidled och man är rökt för att man gjort något man inte behöver. Hade man vetat att isen var stängde så hade man tagit det lugnt och suttit kvar rätt vid överspelet istället.

Men det var de gamla skydden. Fram tills Bauer hittar skydd som funkar får Larsson använda de skydd han har nu, som han är trygg med och vågar lita på.

Han säger att han har känt en del frustration över några mål som han känt att han inte borde ha släppt in men träningarna är bra, han känner att han kommer närmare och närmare det grundspel han vill ha och det hårda jobbet med målvaktstränaren Stefan Persson börjar han se resultat av.

– Det är jäkligt kul! Man känner att det blir bättre och bättre. Nog finns det säkert grejer kvar och jobba med, sånt finlir men det har blivit mycket bättre stilmässigt. Det gäller bara att få in samma stabila rörelsemönster från match till match och det känner jag är mycket bättre nu.

 Hur nära är du ”Djurgårdsformen” om man säger så, de där grunderna där du vill vara?

– Det är svårt att jämföra med då, det är en annan säsong och ett annat spel. Men det börjar komma ganska nära ändå. Jag jobbar hårt med Stefan och det har funkat bra hittills så det fortsätter vi med. Det är så kul att jobba med någon som är så insatt, så seriös och som verkligen vill göra en bättre. Det gör det extra roligt för mig.

Hur känns det inombords att spela när man har det flow som ni är inne i nu?

– Vi har ju kriga hårt hela laget för att det ska bli bättre och nu har vi hittat vår linje, hur vi ska göra. Det är lite svårt att förklara känslan på så sätt.

Kan ni få hela laget att köra på så här då?

– Det tror jag nog! Visst – någon match kommer att gå sämre men så länge vi krigar som nu och gör allt vi kan för att vinna så är det bra. Men som det var i början, när inte alla gick för fullt det funkar inte och sånt måste man få bort.

Det känns ju som att alla fattar nu?

– Ja, alla ser vad som krävs för att vinna – stenhårt jobb, täcka skott, offra sig för laget – det känner man mycket nu.

En sak som är lite kul är ju att ni inte tagit in någon utifrån utan jobbat fram förändringen av spelet själva?

– Ja, vi har så mycket kunskap i laget, men fick inte ut det i början av serien bara. Så det stärker oss helt klart som grupp att vi har jobbat oss igenom det tuffa, att vi jobbar oss uppåt nu. Vi får fortsätta bygga på det som inte är bra än, men som blivit bättre i alla fall.