Jonathan Ericsson: "Det går fort i den här branschen - både på vägen upp och på vägen ner"

Det är inte så länge sedan som Detroitbacken Jonathan Ericsson skrinnade runt i Templet i Södertälje som hoppfull talang (säsongen 2005-2006). Inte så konstigt då att han nästan har svårt att fatta själv att han numera räknas som ordinarie i Detroit, även om han själv inte tänker så. Det vill säga inte själv ser sig som ordinarie. Men det tycker jag man kan göra med tanke på vilket ansvar han fick ta i det stjärnspäckade NHL-laget, framför allt mot slutet av den gångna säsongen.

Jag passade på att hugga Jonathan under NHL-minglet i Göteborg i torsdags, finns dock ingen bild tyvärr för jag tänkte typ tio gånger att inte glömma fota… och så gjorde jag det ändå.

Men hur som helst, här har ni ett snack med Jonathan som inte kommer träna med SSK nu på försäsongen utan i stället väljer:
- Norrköping. Jag bor ju där så jag kommer träna där med Vita hästen, sedan åker jag väl över till Detroit någon vecka eller så före campen börjar och kör lite där.

Det blev 19 matcher i grundspelet och 22 i slutspelet för Detroit nu senaste säsongen, känns det som du fått ditt definitiva genombrott där borta nu?
- Nja, jag vet inte. Det är svårt att avgöra själva. Visst gick det bra och jag fick mycket uppskattning och istid men jag vet inte.

Men du fick ju massor med speltid jämfört med säsongen innan?
- Jo då blev det ju bara åtta matcher, den säsongen, så jag trodde väl jag skulle få 2-3 matcher den här som var nu, men (Andreas) Lilja blev ju aldrig frisk och då fick jag mer tid för att han var borta.

Fast det var ju inte bara för att han var skadad som du spelade, på slutet gick du väl in på egna meriter?
- Ja, jo, på slutet så… men innan dess så var jag ett osäkert kort, ha, ha. Men Detroit tog väl chansen att kolla, de ville väl testa mig nu när det fanns plats och möjlighet att göra det. Och jag tog väl en dag i taget, jag visst inte hur länge jag skulle få fortsätta, ville inte hoppas på för mycket. Men det var kul att få spela i ett slutspel, jag har alltid velat göra det oavsett om det så skulle vara i NHL eller AHL, det är inte bra att sitta på bänken i alla fall i ett slutspel. Det kändes som jag redan gjort det (säsongen innan den som var senast, då när Detroit vann Stanley Cup).

Typiskt nog så vann Detroit förra året när du var bänkad och förlorade nu i våras när du fick spela?
- Ja det kändes lite surt faktiskt…. (sagt med ett snett leende).

Hur mycket utvecklades du under säsongen som gick tycker du själv?
- Jag vet inte, för det känns som jag har utvecklats hela tiden där borta, ända från första säsongen har jag haft bra kommunikation med klubbledningen om hur jag ska spela.

Och vad säger de då?
- Nämen i början ville jag väl göra för mycket själv, jag tog för stora risker på egen hand och i NHL är de andra spelarna alldeles för bra för att man ska kunna göra det. Där tar motståndarna direkt tillvara på alla misstag som man gör. Det såg du ju på slutet nu i finalen, ett misstag så går pucken in. Men nu har jag anpassat mig mer till den moderna hockeyn som spelas där borta, tycker jag.

Hur upplevde du förlusten där i game seven?
- Det var oerhört jobbigt. Alla hade ju räknat oss som vinnare redan före finalserien började på något vis. Det var ju redan klart enligt media och alla runtomkring oss, det var ingen fördel för oss direkt.

Men sånt måste man ju kunna hantera och blockera bort ur skallen som proffs?
- Ja, man ska kunna koppla bort det men det är svårt och jag tror att även Pittsburgh fick sig en extra pusch av snacket det gick, lite så att de tänkte att ”så lätt ska de inte få vinna” och jag tror det var peppande för dem att slå ur underläge, så skulle jag tyckt i alla fall om det varit tvärtom.

Den här säsongen då, även om du inte vill se dig som ordinarie… så visst måste du finnas med där ändå?
- Vi får se, det är klart att jag hoppas det men man vill inte ta något för givet. Det går fort i den här branschen, både på vägen upp och på vägen ner.

Största hotet i laget som kan peta dig?
- Det är väl om de skaffar fler backar men just nu så är vi åtta på kontrakt, det är bra. Jag hoppas jag får samma förtroende nu som jag fick i slutet av säsongen (i våras) men det gäller att förtjäna det där förtroendet också så jag måste spela bra på försäsongen.

Till sist… OS? Du är ändå med på den såkallade långa listan (65-70 spelare som anmäls i september) och har därmed chans på en plats i OS-laget?
- Ja men OS… alltså det känns långt borta. Det är verkligen inget jag har ens tänkt på. OM jag skulle få chansen så vore det otroligt roligt men som sagt, än så länge känns det långt borta. Jag får nog sikta in mig på att spela bra i Detroit först och främst så får man se sedan, avslutar Jonathan Ericsson.