Marie möter: Niklas Kronwall

Inga matcher för AIK, DIF eller SSK idag, onsdag.. då passar det bra med en till långintervju tycker jag... nu med en av mina absoluta favoritspelare, Niklas Kronwall.
Alltid lika kul att surra med honom om allt möjligt, allt kom inte med i intervjun då vi bland annat diskuterade det ovana i att börja bära glasögon.. tänkte att ni kanske ville läsa något mer hockeyrelaterat istället. Så här kommer det:

****************************************************

VM 2005 var Niklas Kronwall en uppstickare i Tre Kronor. Fyra år senare har han varit med och vunnit allt och nämns med stor respekt i både NHL och landslagssammanhang.
- Det har varit en häftig resa. Kul, intressant och lärorik, säger Detroitbacken ödmjukt.

SM-guld, VM-guld, OS-guld, en historisk dubbel, Stanley Cup-mästare förra året, Stanley Cup-finalist även i år. Niklas Kronwalls meritlista är minst sagt svårslagen. Men divig? Knappast. Snarare nästan för blygsam i omdömet om sig själv fortfarande.

När jag frågar om han för fyra år sedan trodde att han skulle bli just en stjärna förstår han inte riktigt frågan:
- Alltså stjärna och stjärna. Jag har aldrig tänkt så, aldrig sett mig själv som en stjärna. Hade någon sagt då (2003) att man skulle vara här där man är nu så hade jag nog haft svårt att tro på det. Allt går så fort och jag tänker inte riktigt så. Jag går bara ut och försöker ha kul, sedan har det ena lett till det andra.

Vad har varit roligast på den här resan?
- Att jag fått chansen att spela med riktigt bra spelare, att man får träffa så mycket bra människor både med och motspelare, sedan är det alltid lika kul att komma till landslaget, att komma hit (till isträningen på Hovet i augusti) och att få träffa alla – Pudding (Anders Weiderstål, materialförvaltare i Tre Kronor) och hela det här gänget, säger Niklas Kronwall och nickar med ett leende mot omklädningsrummet och fortsätter:

- Jag har haft jäkligt kul både på och utanför isen. Sedan spelar man hockey för att vinna. Just känslan i ett omklädningsrum när man vunnit, att få dela den känslan med 20 killar i ett lag som spelar tillsammans, den känslan är svårslagen.

Men visst finns det, trots alla mästarbucklor och medaljer, saker kvar att utveckla.
- Jag tycker väl att min lägsta nivå… den jobbar jag fortfarande på. Den behöver bli bättre även om jag tagit ett steg i rätt riktning där. Sedan är den fysiska biten en kul del av spelet som jag gillat att utveckla. Det är kul när det smäller då och då. Det är inte så ofta som det händer men när det väl händer så känns det bättre, ha, ha. Men så här i början av säsongen är man lite rostig och allt (tacklingar) handlar om tajmning. Det tar tid innan den sitter där.

Men ibland kan även en vältajmad tackling uppröra. När Niklas Kronwall släckte lyset för Chicago Blackhawksforwarden Martin Havlat (i höst i Minnesota) under Stanley Cupslutspelet blev det ett rejält hallå:
- Alltså, det är klart att det såg otäckt ut. Det blev mer våldsamt än det var menat, men jag tycker att tacklingen i sig var klockren. Jag såg inget fel i den, det var mer att han inte var beredd, det var därför det blev så pass våldsamt.

Men hur känns det att se en kille ligga där helt väck? Oavsett vems fel det var menar jag?
- Det är klart att man tänker ”shit vad hände?”. Men så fort han reser på sig så vet man att det inte är någon fara. Sedan var han med i matchen efter så det var ingen större fara. Han fick en rejäl smäll bara, säger Niklas Kronwall.

Men det finns så mycket mer i den svenske backstjärnans spel än de vältajmade tacklingarna som gett honom respekt.
Förra säsongen bidrog han förutom 109 blockerade skott även med 45 assists på 80 spelade grundseriematcher. Det är nästan dubbelt så många jämfört med säsongen innan då Niklas Kronwall noterades för 28 assist och är personligt karriärrekord när det gäller just framspelningar.

Men Detroitbacken ger gärna sina lagkamrater cred för den utvecklingen:
- Jo men i år så hade vi ett extremt offensivt lag. Om man ser på våra forwards så vet jag inte om man någonsin får möjligheten att spela med så många duktiga offensiva forwards samtidigt igen. Alltså vi hade (Johan) Franzén, Zäta (Henrik Zetterberg), (Marian) Hossa med flera plus två powerplayuppställningar som fungerade hela året. Det var liksom bara att hänga med, ibland gav man pucken till någon som gjorde något bra av den… då fick man någon poäng där, säger Niklas Kronwall med ett skratt.

Eh, är du inte lite väl ödmjuk nu? Du gjorde väl något bra du med?
- Nej men … gör man så många mål som vi gjorde som lag, då har man större chans att komma med i matchprotokollet, ha, ha.

Det är inte så att du har gått från att vara tacklingskung till att vara assistkung då?
- Nej, men…äh tacklingskung. Det var mest i slutspelet året innan (2008) som det smällde lite extra. Sedan har jag väl tacklat lite då och då i grundserien i vintras men det kändes som att i år så fanns det färre lägen att få göra de där tacklingarna på. Kanske för att motståndarna hade fått bättre koll på en. De spelar inte pucken på samma sätt när man kommer längre. När det börjar närma sig en tackling så släpper de pucken tidigare än de gjorde förr.

De ser att du är på ingång med andra ord?
- Nja, men det likadant för (backen) Brad Stuart i vårat lag. Han har fått in en del bra tacklingar och då spelar inte motståndarna på samma sätt mot honom heller längre.

Är det bra eller dåligt?
- Det är väl bra. Det är ändå våran (Kronwalls och Stuarts) roll att smälla på. Vi (Detroit) har inte så många som spelar fysiskt så som vi försöker göra, så när det finns läge måste man ta de chanserna man får för att få in det fysiska spelet i laget. Det vår roll liksom, säger Niklas Kronwall.

Att han var med och tog OS-guld i Turin 2006 var ett smärre medicinskt mirakel, då en knäskada som såg ut att förstöra hela säsongen läkte snabbare än någon vågat tro.
- Ja det var nog hyfsat bananskal som jag åkte in på där… direkt när det (knäskadan) hände så började man ju räkna månader hit och dit. Först fanns det inte på kartan att jag skulle hinna bli frisk men det ena gav det andra och jag hann spela fem matcher innan OS började. Det var väl inte den ultimata uppladdningen direkt, men sedan behövde de (Tre Kronor) lite extra gubbar. Jag fanns på plats om något skulle hända och så gick (Mattias) Öhlund sönder. Allt gick så fort. Ena dagen spelade man med universitetslaget Motorcity Mechanics för att komma igång och så plötsligt var man med där på ett OS!

Men till OS i Vancouver lär det knappast vara bananskal som gäller för Niklas Kronwall även om han vägrar se sig själv som given:
- Nej det är jag absolut inte. Det är mycket som ska stämma, det gäller att ha en bra höst först. Det gäller att leverera. Gör du det så har du samma chans som alla andra. Åker man runt på en grilla så går det fort åt andra hållet…

Hann du uppleva något annat i OS senast?
- Nej, jag bodde ju i två nätter utanför OS-byn eftersom jag inte ens var anmälda, sedan var det bara rätt in så det kan jag inte påstå. Det vore skitkul att få vara med nu. Häftigast? Vet inte men att alla länder oavsett sport är på samma ställe det är en rätt stor grej.

Men först kommer som sagt en höst där en god vän kommer saknas i omklädningsrummet då Mikael Samuelsson gått till Vancouver.
- Det kommer bli tomt både på och utanför isen. Micke är en sån kille som alla kommer överens med. Han är jäkligt bra omtyckt, en bra kille och en jäkligt bra spelare, så det kommer bli annorlunda att han inte är där. Samtidigt så unnar jag honom all framgång. Det var svårt att säga nej till det (kontrakt) han fick i Vancouver, men sådan är hockeyn. Det funkar så bara.

Hänger ni svenskar mycket föresten?
- Ja sex av oss sju svenskar har ju bott nära varandra så det är väl rätt naturligt även om de som har familj har fullt upp med sitt eget, det ska ju skjutsas ungar och så. Men vi andra hänger mycket jag har hängt mycket med Frasse och Cissi (Johan Franzén och hans nyblivna hustru). Hon har hjälpt mig inreda huset, ordnat möbler och hjälpt till rejält. Jag visste väl i och för sig hur jag ville ha det men hon visste mer var man skulle hitta grejerna man ville ha.

Och när nu Micke Samuelsson lämnar så har en annan svensk börjat etablera sig desto mer i laget. 25-årige backen Jonathan Ericson är någon Niklas Kronwall gärna plussar för:
- Ja han kommer att bli grym i år, Jonte. Någon man kommer få följa länge. Det är något med honom… han har ett lugn på isen, spelar som om han varit i ligan länge, är stor och stark och utnyttjar sin storlek bra. Jag tror att när han inser själv hur bra han är så kommer han ta ytterligare kliv framåt. Han har ett ruggigt hårt slagskott, är bra med pucken, behärskar alla delar av spelet, det ger honom tid att bli riktigt bra.

Du själv då? Hur länge vill du stanna i Detroit?
- Så länge jag får. Jag trivs jättebra. När man hör andra som kommer dit så kan man jämföra hur organisationen och allt sköts, allt är så jäkla proffsigt. Får jag välja så stannar jag som sagt gärna.

Men somrarna vill ha tillbringa i Sverige. I år har den varit mer hektisk än vanligt med bland annat tre bröllop på rad i juli då kompisarna Mikael Tellqvist, Micke Samuelsson och Johan Franzén har gift sig. Den prestigefyllda golftävlingen Kronwall Open är också ett måste även om ”det gick sjukt tungt”.
- Ja det här sommaren har varit ganska extrem. Det är inte så ofta som tre av ens vänner gifter sig men samtidigt så är det jäkligt kul. Såna grejer vill man inte missa.

Hur mycket betyder de här somrarna hemma för dig?
- De betyder grymt mycket. Bara att få komma hem och träffa alla vänner och familjen, man känner ingen stress, man vet att man har tid och kan umgås, det är SÅ skönt, säger Niklas Kronwall och lyser upp innan han fortsätter:

- Säga vad man vill om Detroit, och jag trivs jättebra där! Men det här är ändå hemma. Visst kommer det över folk (till USA under säsong) och när de kommer så får man lite nytändning, man får mer energi. Men när man är hemma på sommaren så kan man slappna av på ett annat sätt, då har man inte den här anspänningen på sig varje dag.

Okej, sedan vet jag att många Djurgårdare undrar… OM du inte avslutar karriären där borta… kan du tänka dig att komma hem och spela i klubben då?
- Det beror ju på hur det går så klart. Går det som man hoppas så vill jag spela där så länge jag bara kan. Sedan om man ska spela här (i Djurgården) när man kommer hem, det är en fråga man får ta då. Men visst. Jag har svårt att se mig själv spela i ett annat lag än Djurgården. Man är ändå född och uppvuxen med Djurgården. Så har det varit från början och det tror jag skulle vara svårt att släppa, avslutar Kronwall.

Som här är på bild med brorsan Staffan.